091106 Varför politik – del 2, behov av eller motstånd till förändring

Kanske kan det tyckas naivt, att jag trodde att jag skulle bli mottagen med öppna armar, när jag kom tillbaka från Ungern och talade om att jag lärt mig äta och duscha och klä på mig själv tack vare en alternativ (komplementär) behandlingsmetod som kallades konduktiv pedagogik.

Habiliteringen, heter denna organisation  i Sverige, som ska behandla cp-skadade. som totalt omsätter flera miljarder varje år av sjukvårdsbudgeten.

I min naivitet hoppades jag att habiliteringen skulle bli glada för att få ytterligare ett redskap för att hjälpa sina patienter till ett lättare och rikare liv. Så blev det inte, istället smutskastade både socialstyrelsen metoden och flera läkare ifrågasatte min trovärdighet och kallade mig lögnare bland annat på DN-debatt.

Det chockade mig. Först trodde jag att det berodde på att personalen var viktigare än patienterna, sedan försökte jag med rädsla för förändring, som förklaringsmodell, ovilja att förnya sig och i mörka stunder trodde jag att det berodde på ren ondska och despotism.

Det låter säkert övermaga. Men när man hjälpt flera tusen svenska cp-skadade barn till ett lättare liv, med större rörlighet och ökat självförtroende. När ingen, faktiskt ingen, av dessa som prövat pedagogiken, har sagt att jag överdrivit eller vilsefört dem. När de flesta har betalat behandlingen själva, många gånger flera 100 tusen kronor, trots att de får sjukvårdens habilitering gratis. Då misströstar man ibland och tror att samhället är omöjligt att förändra. Men det är det inte.

Jag träffade Nobelpristagare Arvid Carlsson. Han sa tvärt om.

-Det är väldigt vanlig inom forskarvärlden att etablissemanget håller emot och misstror allt nytt.

Det hade han själv erfarenhet av.

-Så kallade vetenskapliga sanningar är ju bara sanna till någon lyckas motbevisa dem, sa han, men det kan ta lång tid innan etablissemanget tar till sig det nya, även om det är uppenbar att den nya sanningen lösen problemen bättre, än den gamla sanningen.

En av Arvid Carlssons största upptäckter är numer självklar; att hjärnans signaler överförs genom kemiska substansen, förut var sanningen att hjärnans impulser var elektriska.

Till min glädje och förvåning hade Nobelpristagare Arvid Carlsson intresserat sig för konduktiv pedagogik, den metod jag hjälpt till att ta till Sverige. Till skillnad från habiliteringsläkarna anser han, att det är självklart att metoden fungerar. Det han fick Nobelpriset för, var nämligen också att hjärnan är plastisk.

-Det betyder att hjärnan kan bygga om sig, sa han. Det växer ut nya utskott och tar kontakt med nya celler.

Ett sätt att få hjärnan att utvecklas är genom upprepad träning.

-Om man gör som de som arbetar med konduktiv pedagogik, att man delar upp arbetet i små moment och uppmuntrar och förstärker belöningssystemet, när varje steg  är rätt, då utvecklas hjärnan. Det finns inte någon som ifråga sätter det idag, sa Arvid Carlsson och fortsatte:

-Det är ingen större skillnad på att lära sig ett språk eller att lära sig fysiska aktiviteter.

Där kom Nobelpristagaren med nyckeln. Plötsligt förstod jag varför sjukvården med socialstyrelsen varit så ointresserade av konduktiv pedagogik. Den ungerska metoden som lärde mig att äta, är ju pedagogik, en skola i att röra sig. Habilitering är ju sjukvård och sjukvårdens uppdrag är att lindra och bota inte att skola och utveckla.

Äntligen förstod jag. Detta är ett politiskt problem, att se till att de som behöver skolas och utvecklas inte skickas till sjukvården. Och att de som behöver bot och lindring får plats i vården inte i skolan.

Politik behöver Nobelpristagarinsikt ibland.

Klart slut Lars mullback.se

Etiketter alternativ, Arvid Carlsson, behandlingsmetod, CP, cp-barn, CP-skada, Handikapp, komplementär, konduktuv, Nobelpristagare, Nobelpristagare Arvid Carlsson, pedagogik, samhället