Jag tror fortfarande på arbetslinjen, att människor ska arbeta, för att utifrån sin förmåga kunna välja sitt liv, detta vare sig om man är flykting, ursvensk eller handikappad.

Eftersom jag själv är gravt handikappad är inte rättvisa något problem för mig. Jag vet att den inte finns. Alla har olika förutsättningar. Socialdemokratiska försök att utmåla rättvisa som något eftersträvansvärt, har hindra många svaga, flyktingar och handikappade att leva och försöka leva, på grund av att regler och bidrag har krävt vår passivitet. I ett förvridet rättvisestävande har det rättvisa varit att ge oss bidrag, men samtidigt hålla oss utanför samhällsgemenskapen, det produktiva livet, utanförskapet.

Arbetslinjen börjar att ge oss möjlighet att bli en del av det gemensamma. Sakta börjar vi förstå att vi är efterfrågade, att vi liksom alla andra människor har krav på oss, krav som ger oss möglighet att leva.

Men för att jag, och jag tror även det svenska folket, ska ställa upp på arbetslinjen krävs omsorg. I Sverige är omsorgen minst lika viktig som friheten. Den omsorg som Per-Albins Folkhem lärt oss, sitter djupt och den ska vi vara stolta över.

Det kan inte vara svårt att skilja på alvarliga progressiva sjukdomar och kroniska sjukdomstillstånd, som går att leva med om man måste. Till och med jag, som tycker mig vara politiskt bevandrad, känner avsmak när socialminister och andra skyller på arbetslinjen när försäkringskassan tvingar cancerpatienter att ställa sig till arbetsmarknadens förfogande. SLUTA FÖRSVARA IDIOTI. Det hade vi nog av under alla betongsosseår, när de försvarade alla sina lagar och bidrag, utan att ta hänsyn till den enskildes varierande behov av frihet, i den genensamma rättvisans namn. Men sjukt är sjukt, även om det förklaras av alliansens ministrar. I Sverige ska sjuka få hjälp, annars måste vi ha andra politiker. Det kräver vår nationella stolthet.

Om vår politik ska fungera, måste den underordna sig både den enskildes frihet och omsorg om den svaga. Om de lagar som vi stiftar motverkar våra syften, måste vi bekänna att det var fel, och att vi ska ändra så det blir rätt.

Nu måste du komma hem Fredrik Reinfeldt från den internationella arenan. Visa din inrikespolitiska ledarroll. Genom att ändra, så att de lagar vi stiftat följer våra intentioner, visar vi inte svaghet. Vi visar styrka och vi visar hur viktig politiken är och vi visar hur viktigt det är vem som sitter vid makten. En som bara försvara sina beslut eller en som leds av sin övertygelse; frihet och omsorg.

Lars Mullback www.mullback.se

Men redan efter första passet på två timmar, kändes det som en befrielse att ha kommit igång igen. Efter att ha varit spänd och stel och orörlig i 4 år, så kändes det som om min kropp fick liv igen efter en lång dvala. Den var som om de omöjliga rörelserna, som den ungerska konduktorn fick mig att göra, rensade och tvättade min kropp inifrån. Som om musklerna och lederna under alla år av orörlighet, hade samlat på sig slagg och smuts och slem, som klibbade ihop dem och höll emot. Men genom rörelserna så började en ren vätska skölja bort det gamla, smutsiga och slemmiga. Rörelserna fick mig att känna mig ren, inifrån. Ren av träningsverk.

Min fru och jag hade ju ett behandlings institut i Karlsborg, där vi tränade över 300 patienter, nu fick jag känna på min egen medicin. Det bitterljuva. Det var jobbigt, gjorde ont och kändes lika omöjligt som vanligt, men samtidigt så skönt och tillfredställande. 2003 sålde vi institutet till Bräcke Diakoni, ett av Sveriges ledande företag för habilitering. Till vår besvikelse la de ner institutet i Karlsborg och öppnade i Göteborg istället.

Så plötsligt fick jag ett brev för några månader sedan, att Bräcke erbjöd träning i Karlsborg igen och jag var inbjuden som patient. Fortsättning följer…

Lars Mullback

Habiliteringen, heter denna organisation  i Sverige, som ska behandla cp-skadade. som totalt omsätter flera miljarder varje år av sjukvårdsbudgeten.

I min naivitet hoppades jag att habiliteringen skulle bli glada för att få ytterligare ett redskap för att hjälpa sina patienter till ett lättare och rikare liv. Så blev det inte, istället smutskastade både socialstyrelsen metoden och flera läkare ifrågasatte min trovärdighet och kallade mig lögnare bland annat på DN-debatt.

Det chockade mig. Först trodde jag att det berodde på att personalen var viktigare än patienterna, sedan försökte jag med rädsla för förändring, som förklaringsmodell, ovilja att förnya sig och i mörka stunder trodde jag att det berodde på ren ondska och despotism.

Det låter säkert övermaga. Men när man hjälpt flera tusen svenska cp-skadade barn till ett lättare liv, med större rörlighet och ökat självförtroende. När ingen, faktiskt ingen, av dessa som prövat pedagogiken, har sagt att jag överdrivit eller vilsefört dem. När de flesta har betalat behandlingen själva, många gånger flera 100 tusen kronor, trots att de får sjukvårdens habilitering gratis. Då misströstar man ibland och tror att samhället är omöjligt att förändra. Men det är det inte.

Jag träffade Nobelpristagare Arvid Carlsson. Han sa tvärt om.

-Det är väldigt vanlig inom forskarvärlden att etablissemanget håller emot och misstror allt nytt.

Det hade han själv erfarenhet av.

-Så kallade vetenskapliga sanningar är ju bara sanna till någon lyckas motbevisa dem, sa han, men det kan ta lång tid innan etablissemanget tar till sig det nya, även om det är uppenbar att den nya sanningen lösen problemen bättre, än den gamla sanningen.

En av Arvid Carlssons största upptäckter är numer självklar; att hjärnans signaler överförs genom kemiska substansen, förut var sanningen att hjärnans impulser var elektriska.

Till min glädje och förvåning hade Nobelpristagare Arvid Carlsson intresserat sig för konduktiv pedagogik, den metod jag hjälpt till att ta till Sverige. Till skillnad från habiliteringsläkarna anser han, att det är självklart att metoden fungerar. Det han fick Nobelpriset för, var nämligen också att hjärnan är plastisk.

-Det betyder att hjärnan kan bygga om sig, sa han. Det växer ut nya utskott och tar kontakt med nya celler.

Ett sätt att få hjärnan att utvecklas är genom upprepad träning.

-Om man gör som de som arbetar med konduktiv pedagogik, att man delar upp arbetet i små moment och uppmuntrar och förstärker belöningssystemet, när varje steg  är rätt, då utvecklas hjärnan. Det finns inte någon som ifråga sätter det idag, sa Arvid Carlsson och fortsatte:

-Det är ingen större skillnad på att lära sig ett språk eller att lära sig fysiska aktiviteter.

Där kom Nobelpristagaren med nyckeln. Plötsligt förstod jag varför sjukvården med socialstyrelsen varit så ointresserade av konduktiv pedagogik. Den ungerska metoden som lärde mig att äta, är ju pedagogik, en skola i att röra sig. Habilitering är ju sjukvård och sjukvårdens uppdrag är att lindra och bota inte att skola och utveckla.

Äntligen förstod jag. Detta är ett politiskt problem, att se till att de som behöver skolas och utvecklas inte skickas till sjukvården. Och att de som behöver bot och lindring får plats i vården inte i skolan.

Politik behöver Nobelpristagarinsikt ibland.

Klart slut Lars mullback.se

Fast jag själv är gravt cp-skadad, förvånade det mig ofta hur både kärleken och stoltheten, så uppenbart strålade mellan föräldrarna och dessa cp-skadade barn. Alla förstår ju vilket livstragedi det måste vara att få ett handikappat barn, alla rutiner som måste ändras, sjukhusbesök, förklaringar för vänner och släkt, ändrade drömmar, allt vad det orsakar. Hat, ilska och ångest borde väl vara det man kunde förvänta sig, när de rosaskimrande baby-drömmarna tvingas ner i en rullstol och måste matas, förmodligen hela livet.

Men på Mullback Institutet grät storvuxna pappor av lycka, när deras gravt skadade tre åring, lyckades rulla över från rygg till mage för första gången, eller när den lilla tonårsflicka tog sitt första steg efter veckor att förberedande träning.

Vår lille kattunge dog igår på grund av sitt medfödda hjärtfel. En omotiverad stor sorg har drabbat mig. Han var ju bara hos oss i 5 veckor. Men hans liv har ristat evighetslågor i mitt hjärta. Jag tänker på honom, ser honom, känner hans självklara och helt övertygande livsglädje i min själ.

Jag minns hur han ville upp till den store kattens matskål på det höga bordet. En dag bestämde han sig. Han satt i hallen och samlade kraft. Sedan gjorde han det. Han vågade det omöjliga språnget upp till den store kattens mat, upp på det oöverkomligt hög bordet. Han blev hängande i framtassarna på bordskanten. Han klamrade sig fast. Han visst att det var nu eller aldrig. Han kämpade sig upp, inte för att han tränade sin styrka för framtid. För vår älskade kattunge hade ingen framtid, det visste han säkert. Han kämpade sig upp på bordet, för han ville, en gång i livet, få uppleva att äta som en vuxen katt.

För visst är det så att livet handlar om att uppleva. Det är i känslan att få vara med, att få uppleva, som själv livet finns, förklaringen till alla dessa dagar, som utan de odödliga ögonblicken, kan kännas meningslösa och tomma.

Åter till de stolta föräldrarna till de cp-skadade barnen. Plötsligt insåg jag att de inte grät av glädje, för att de trodde att deras bara skulle lära sig rulla över på mage varje natt, så att de skulle slippa gå upp och vända dem. Inte grät de av lycka för att deras barn skulle lära sig gå, så de slapp dra dem i rullstol.

Nej, lyckan gällde här och nu. Glädjen för att de fick se kampen i sina barn. Lyckan i att deras barn en gång i livet fick använda sin kropp för att rulla runt eller för att ta ett steg.

Visst ville jag lyfta upp kattungen på det höga bordet. Men hade jag gjort det, hade jag tagit ifrån honom chansen att växa och uppleva. Alla behöver få kämpa för att lära känna sina begränsningar. Det är i kampen man blir stolt över sig själv, även om man är en mycket sjuk kattunge, eller ett cp-skadat barns förälder.

 Klart slut Lars mullback.se

Men vår kattunge är inte riktigt som andra. Han är mer sofistikerad. Han klänger inte i gardinerna som andra 3 månaders illbattingar. Han sitter i fönstret och tittar ut med sina klarblå ögon. När vi går till stallet stannar han på trappan och hoppar tillbaka in genom sin kattlucka och sätter sig innanför luckan och filosoferar, väntande på att vi ska komma tillbaka.

Och när vi kommer tillbaka rusar han till sin kattlåda och kissar, som om att inte haft tid att gå på toa i sin ensamma väntan på spaning efter oss.

Häromdagen gick vi ut med vår picknick korg, för att vi skulle fika i skogen, då följde kattungen sakta och försiktigt efter oss. Vi väntade in honom. Han hade så mycket att upptäcka. Han såg allt. Det syntes i hela hans kropp, hur fantastiskt han tyckte livet var, skogen, löven, fåglarna, närheten till oss, sin familj, mitt i det okända.

Vi valde att stanna, bara några meter in i skogen, för kattungens skull. Vi fikade, min fru, jag och vår dotter med vår katt och hund som lekte alldeles invid vår hästhage, där våra två hästar gick. Så fantastiskt det blev, när alla i vårt hushåll samlades på ett ställe, bara för att kattungen fått oss att ha picknicken hemma.

Kattungen följde oss tätt i hälarna, när vi gick hem också. Vilket katt! Vilken tillgiven och kärlekfull katt! Han sov i flera dagar efteråt. Precis som om det lilla picknickäventyret blev för mycket för honom, men det kändes som om hans sov med ett leende på läpparna i mitt knä, glad och stolt över det äventyr han fått uppleva.

Han började andas allt sämre, där han låg i vår famn och både gav och sökte kärlek. De sista dagarna var äventyret, som gjorde honom lycklig, att sitta några minuter framför kattluckan och titta ut, för lycklig för livet var han in i det sista. Tapper med blåsljud på hjärtat, svårt att andas och dåliga inre organ. Den lilla livsnjutaren somnade hos veterinären, lugnt och stilla, i ro.

När vi ställs inför döden, om det så bara är en liten kattunge som gått bort, så kommer alltid tankar om livets värde, vad som är viktigt och värt att minnas. I det sammanhanget bleknar alla prestationer, man gjort, bort, alla hus man köpt, alla arbeten man haft och resor man gjort.

Men en sak, är jag säker på att jag kommer minnas, det är när vår kattunge trotsade sin trötthet och sitt hjärtfel och delade äventyret med oss. Han gjorde picknicken till en oändlighet för oss som fick vara med.

Liv kan inte mätas eller värderas utifrån antal eller mängd eller andra vetenskapligt verifierbara måttstockar. Evigheten bara finns där, när vi minst anar, att stunden är hos oss.

Tack Foxen. Vila i frid. För evigt hos oss.

Klart slut Lars mullback.se

   Jag lämnade mitt förhållande för att försöka behålla drömmen om det goda. Även om jag sett hat och kärlek hos en och samma individ, så ville jag ändå tro att jag fortfarande bodde i den Goda samhället. Jag trodde verkligen på det sociala skyddsnätet i Sverige. För jag hade själv fångats upp av det och använt Sveriges fantastiska handikapp politik, för att skapa en karriär och göra det ovanliga.

   Jag är ju gravt CP-skadad och att jag lyckats bli en framgångsrik filmregissör berodde mycket på de assistenter jag fått från samhället och på att många handikapp-byråkrater känt en stolthet i att stödja min ovanliga och långa utbildning.

   När jag var 34 år, 1995, åkte jag till Ungern. Jag skulle göra en film, där jag ville visa hur bra handikappade har det i Sverige, genom att visa hur dåligt de hade det i Ungern. Jag åkte till Petö-institutet, en gammal institution som levde kvar från kommunisttiden. Det kryllade av CP-skadade, som haltade, gick på gamla kryckor eller tog sig fram med hjälpmedel, som vi i Sverige skrotat på 1960-talet. Men det som chockade mig, var att de CP-skadade var så gravt skadade. Hade det varit i Sverige hade de inte gått, de hade suttit fastspända i elrullstolar, liggande, tittande i taket.

   Där satt CP-skadade vid matbordet, i min egen ålder, med svårare CP-skada än jag, och åt och drack själva, utan hjälp. Något liknande hade jag aldrig sett. Jag kunde inte äta själv, jag kunde inte duscha själv, jag kunde inte klä på mig själv. Mina svenska sjugymnaster hade försökt lära mig det under hela min uppväxt, men eftersom alla försök misslyckats hade jag lärt mig att jag absolut inte kunde.

   Jag gick till min ungerska filmfotograf och bad honom vända kameran från de ungerska CP-skadade och bad honom filma mig istället. Jag bosatte mig i Ungern under 2 år och tränade konduktiv pedagogik varje dag i 7 månader. Men redan efter 3 månader hade jag lärt mig att äta själv, att duscha själv och klä på mig själv.

   Överlycklig åkte jag hem, för första gången i egen bil, utan assistenter, åt på restaurang ensam, bodde på hotell ensam. Jag var stolt och glad. Mest glad för att jag kunde åka hem till Sverige med en nyhet, en ny metod, som kunde göra livet lättare för tusentals CP-skadade svenskar.

   Men i Sverige blev sjukvården, socialstyrelsen och hela samhällsetablissemanget lika konstiga som min sambo blev, när hon upptäckte att jag älskade henne. De ville inte veta av min metod eller min kärlek. Det är svårt att leva tillsammans.

   Fast konduktiv pedagogik behövdes i Sverige. CP-skadade och deras anhöriga trotsade sjukvård och socialstyrelse och öppnade privata skolor. Nu 2009 finns 5 stycket, fast de flesta får fortfarande betala sin behandling själva.

   Nu har jag hittat en ny älsklig, där kärleken gör att vi vill leva tillsammans år efter år. Jag är inte häller besviken på Sverige, att jag inte fick rätt behandling, så jag kunnat lära mig äta som barn. Men en sak har jag insett av allt det här och det är att politik behövs. En politik som ger frihet att välja, även för den svagaste, den lilla människan, som saknar resurser och behöver stöd.

Klart slut Lars mullback.se

Filmen UPP är inte så enkel och rak, men lika fantasifull och rolig. Den lilla inledningsprologen är en fantastisk beskrivning av ett livslångt lyckligt äktenskap svärtat av barnlöshet. Det är väl något alla kan känna igen sig i, rädslan att inte få familj och barn och ett vuxet och rikt liv med allt man drömmer och önskar sig.

Sedan går allt i kras, ena parten dör, man glömmer hur lycklig man varit, bara för varandra, det dagliga livet, vardagen. Barnlösheten och de ouppfyllda drömmarna växer till bitterhet, som skuggar allt så mycket, att man inte ens ser sin vardagliga lycka, det nya äventyret, livet ensam.

Så, oväntat och utan förvarning, kommer barnet in i ens liv och ställer allt på ända. Att nå drömmen är sällan så ljuvt och enkelt som att drömma om drömmen. Att nå drömmen kräver alltid uppoffring och omprövning.

Och plötsligt förstår jag vad alla skilsmässor kan beror på, vart allt hat och allt förakt för det annorlunda kanske kommer ifrån, varför Sverige Demokraterna skyller alla problem på det som är osvenskt.

BARNET, ÄKTENSKAPET, ALLA DRÖMMAR kräver uppoffring också samhällsbygget kräver uppoffring om man inte väljer förtrycket, kraven på att barnen ska vara snälla och tysta, kraven på att flyktingarna ska nöja sig med fattigdom och krig i de länder de skickas tillbaka till. Så att vi kan leva våra drömmar, fortsätta våra liv och skicka ungarna till dagis för att vi ska hinna utveckla oss själva som vuxna människor. Så att vår rikedom och våra resurser hamnar i vårt eget överflöd, istället för att det ska förspillas på fattiga och på, av oss västerlänningar. sönderbombade araber och svältande afrikaner.

I slutet av UPP hittar den bittre mannen, som har blivit besviken på sina drömmar, sin älskades dagbok. Han minns sitt liv i kärlek och slit, och inser hur lycklig han är som har fått uppleva det. Det är i kärleken och slitet tillsammans, som livet finns, inte i drömmen om det lätta och själviska.

Då var vi där ingen. Behovet av uppoffring för att må bra och hitta sin mening för att dö i samförstånd med sig själv.

En mycket bra film

Klart slut Lars mullback.se

I den franska långfilmen senare på kvällen, rådde kärlekslöshet på grund av mörka minnen. Huvudpersonen skylde alla sina problem på att en arab hade förpestat livet för honom som barn. Senare visade det sig att det var huvudpersonen som krossat arabpojkens liv och huvudpersonens livsångest berodde på det dåliga samvetet.

Är det så det är? Beror Sverige Demokraternas frammarsch på vårt dåliga samvete. Vi skyller alla problem på araberna, för att komma undan vårt dåliga samvete, för att vi inte pratar med dem, för att vi inte vill ha dem som grannar, för att de får bo i mögliga getton även i Sverige, för att vi krigar med dem, för att vi håller deras  länder i fattigdom, för att vi klumpar ihop dem i en sammanhållen grupp, som jag gör nu.

I det kärlekslösa samhället, där var och en bara tänker på sin egen lycka, skyller vi alla orättvisor på de svaga, de som utsätts för orättvisorna. Araberna är ett Dolt Hot säger SD, för att de är många, fattiga, arbetslösa och utanför.

   Det vi som är samhället. Vi kan ändra på det. Vi kan ta itu med vårt dåliga samvete. Det är aldrig för sent. Även om det kräver uppoffring och att man får göra avkall på sina egenintressen, så är det ändå kärleken och omsorgen som ger livet sitt värde tillslut. Stolthet för sin omtanke istället för dåligt samvete för sin själviskhet.

 Klart slut Lars mullback.se

Klart slut Lars mullback.se